”SHL:s bäste spelare i boxplay”

Det är lördag eftermiddag och Örebros stadskärna är sådär grå som dagar i februari brukar ­vara. Blött på backen, små­kyligt i vinden och duggregn.  Men i en lägenhet på Stall­gatan är det desto härligare, varmare och allt går i full fart. Innanför ­dörren är Kalle Olssons döttrar – Annie och Lovis – båda på gott humör. Kanske beror det på att farfar från Munkedal är på besök, Staffan Olsson.

– Just nu upp­lever jag min hittills bästa tid i livet, säger Kalle Olsson. Jag får spela mycket i Örebro och känner ett stort förtroende från tränarna. Samtidigt har Malin och jag två små barn som växer upp och allt är svinroligt hemma. Jag bara njuter nu, säger han under middagen före kväll­ens match mot Frölunda.

Mål i första bytet

Göteborgsklubben och ­Kalle Olsson har sina band – i dubbel bemärkelse. Det var där ­karriären startade på allvar. Strax efter millenniumskiftet var Frölunda Sveriges hetaste klubb och där stod en 18-åring från Munkedal och knackade på dörren in till A-lagets omklädningsrum.

– Jag debuterade mot ­Timrå hemma inför ett fullsatt ­Scandinavium. Matchen efter mötte vi Leksand borta och jag gjorde mål i mitt första byte. Egentligen skulle jag bara ­dumpa ner pucken för att åka och byta. På samma gång fick jag ett felskär, ramlade och pucken bara gled fram mot målvakten som stod för en grov tavla.

Bert Karlsson hörde av sig

Men genombrottet kom aldrig i Frölunda. Det blev bara en handfull matcher under två säsonger i A-laget. Utanför rinken däremot, där gjorde Kalle Olsson avtryck när han efter träningarna bytte klubba mot gitarr. Tillsammans med bröderna Joel (trummor) och ­Henrik Lundqvist (gitarr) och Björn Gustafsson (sång) bildade Frölundaspelarna ett eget band.

– Vi kallade oss för ­”Boxplay”, men hade bara en spelning och det var på Per-­Johan ”Pebben” Axelssons 30-årsfest. Jag minns att vi lirade på någon ö i Göteborgs skärgård och det ösregnade samtidigt som vi spelade under ett partytält. Jag tror faktiskt spelningen ska finnas på någon DVD.

Ryktet om ”Boxplay” spred sig och nådde en man från ­Skara som är känd för att ha stora musiköron.

– Jag vet att Bert Karlsson ringde och ville spela in en ­skiva med oss, men Henrik och Joel tackade nej. Det var lika bra det, säger Kalle Olsson och skrattar.

”Var trött på hockey”

Forwarden från Munkedal ville egentligen vara kvar i Frölunda, men höll helt enkelt inte måttet. Då ringde Västerås tränare, den argsinte Pelle Bäckman.

– Givetvis spelade det in att min barndomskompis Fredrik Johansson redan var i Västerås och där blev  jag kvar i sex år, men det var tre säsonger för länge. Utvecklingsmässigt så stannade jag till och vid den tidpunkten var jag väldigt trött på hockey. Jag kämpade och så, men poängmässigt gick det inte alls bra.

Trots formsvackan hörde Linköping av sig. Kalle Olsson skulle få göra sin första ­”riktiga” säsong i SHL. Ett Linköping som hade stora förväntningar på sig med massor av stjärnor, men det blev platt fall. I stället klarade de sig kvar i den absolut sista omgången.

– Det året gick ganska dåligt för mig. Samtidigt är det den säsongen som jag utvecklades mest och lärde mig hur det fungerar i SHL. Smågrejer som att täcka skott, hur man måste äta och ta hand om sin kropp för att spela i Sveriges bästa liga.

5 000 personer höll andan

Precis som i Frölunda fick han inget förlängt kontrakt. Nu stod valet mellan Örebro och Södertälje. Säg så här; han ­valde rätt.

– Det beslutet ångrar jag inte i dag, att det blev Örebro. Vi gick upp i SHL direkt och jag tangerade mitt poängbästa i Hockeyallsvenskan.

Men säsongen fick ett bittert slut för Olsson. Under Kval­serien fick han en tackling i ­ryggen och flög in i sargen med huvudet före.
Han blev liggandes orörlig på isen och Behrn arena blev knäpptyst. 5 000 personer höll andan.

–  Det såg otäckt ut. Man fick rysningar i kroppen, sa Örebros tränare Peter Andersson till Sportbladet efter matchen.

Kalle Olsson spelade inget mer den säsongen och trots att det gått  två år sedan tacklingen blir han påmind varje dag.

– Jag har fortfarande ont i nacken och är stel varje gång jag vaknar. Så fort jag kollar åt höger kan jag inte titta särskilt länge. Men jag tänker aldrig på nacken när jag spelar.

SHL:s bäste i boxplay

Örebro är nu inne på sitt andra år i SHL och flera experter tror att de kan överraska under vårens slutspel. De har ingredienserna som krävs – en bra målvakt i Julius Hudacek, en sylvass offensiv förstafemma och ett av seriens bästa ­boxplay där Kalle Olsson varit lysande.

”Kalle Olsson är landslagsmässig, framför allt i boxplay”, sa Lars-Gunnar Jansson, Radio­sportens hockeyexpert. Det sa han den 18 februari efter matchen mot Luleå och han är inte ensam om att hylla forwarden. Gabriel Rådström är sport­journalist på Närkes ­Allehanda och följer Örebro på nära håll.

– Av det jag sett är Kalle Olsson SHL:s bäste spelare i boxplay. Han är nästan ­outstanding. Han ligger rätt i positionerna, stressar lagom och läser spelet föredömligt.

Tvärtemot medias, fansens och spelarnas egna förväntningar säkrade Örebro i helgen en slutspelsplats. Annat var det för sex år sedan. Då spelade klubben i division 1. Sedan dess har Örebro haft en stark medvind i ryggen och Kalle Olsson tror sig veta hur långt resan kan bära.

– Jag tror inte så många lag är speciellt sugna på att möta oss i ett slutspel. Exempelvis Frölunda och Växjö har haft det tufft mot oss, så vi kan nog ­stöka till det för många lag. Jag tror faktiskt att Örebro kan slåss om ett SM-guld om några år. Så stabil och bra är klubben.