För att lösa problemet med global uppvärmning har FN:s klimatorganisation IPCC länge sett infångning och lagring av koldioxid som en nödvändighet. Tekniken har funnits sedan 1990-talet, men kostnaderna är höga och internationella regler har länge satt stopp för att föra CO2 över landsgränserna. En regeländring från oktober 2019 gör att det nu är tillåtet.
Kan en stor sandstensreservoar 3 000 meter under havsbotten elva mil utanför Norges kust vara en del av lösningen på klimatutmaningen? Tekniken – koldioxidinfångning och lagring – eller CCS, har varit i drift i Norge sedan 1996.
Det norska energibolaget Equinor har 23 års erfarenhet av att lagra koldioxid och ser nu en helt ny marknad öppna upp sig.
Inte nytt – men dyrt
Per Sandberg jobbar på Equinor med nya energisystem. Han har gedigen erfarenhet sedan 1990-talet, både som forskare och i näringslivet och har stenkoll på CCS-tekniken.
– Först vill jag säga att det inte handlar om en ny teknik. Den har funnits i 20–30 år redan. Ett hinder är att det fortfarande är väldigt dyrt – inte att tekniken är för komplicerad, säger Per Sandberg och fortsätter:
– Förenklat kan man säga att det handlar om två olika sätt att samla in koldioxid som annars hade släppts ut i atmosfären. Det ena sättet handlar om att fånga in koldioxid från rökgaser som uppstår vid förbränning eller en industriell process. Den andra tekniken kallas för pre-combustion. Vid vätgas- eller naturgasbehandling går man in och splittar gasen i två, så att man får en ström med koldioxid och en med vätgas. Då fångar man in koldioxiden före förbränning.
Vill fånga in CO2 redan i år
Preem är ett av få företag i Sverige som har konkreta planer på att börja fånga in koldioxid och kommer att använda sig av tekniken att fånga in rökgaser. Från och med våren 2020 skall Preem testa att fånga in koldioxid på raffinaderiet i Lysekil. Målet är att en fullskalig anläggning ska vara igång till 2025.
Koldioxiden ska fångas in från rökgaserna vid raffinaderiets vätgasanläggning som är den punktkälla på raffinaderiet som innehåller högst andel koldioxid, cirka 25 procent. Tekniken beräknas minska Preems koldioxidutsläpp med en halv miljon ton per år.
Vad händer med den infångade koldioxiden?
– Den blir renad och koncentrerad, i Preems fall planerar man att göra den flytande. Våra skepp hämtar sedan upp koldioxiden var fjärde dag för att transportera den först till en mellanlagringsplats vid Bergen. Den förs sedan ner via rörledning till Equinors lagringsplats långt under havsbotten. Allt detta väntas vara i bruk för partners utanför Norge år 2024 eller 2025, förklarar Per Sandberg.
Hur går lagringen till?
– Vi har hittat ett område söder om Troll, ett känt olje- och gasfält, där vi inte tror att det finns olja. På 300 meters havsdjup ska vi borra ett 3000 meter djupt hål i havsbotten. På det djupet har vi identifierat två egenskaper viktiga för lagringen. Det är ett område med sandsten som är mer porös än annan berggrund. Ovanpå sandstenen finns ett tak med ogenomtränglig sten, säger Per Sandberg.
– Porerna i sandstenen är fyllda med vatten, så när vi börjar injicera koldioxid i sandstenen tränger det undan vattnet som ersätts med koldioxid. Till en början hoppas vi kunna lagra 1,5 miljoner ton koldioxid här varje år.
Enorm lagringskapacitet
Det stora hindret för att realisera tekniken handlar inte om begränsningar i lagringskapaciteten. I dag saknas ekonomiska incitament, även om fler och fler börjar få upp ögonen för tekniken, menar Per Sandberg.
– Lagringskapaciteten under Nordsjön som sådan är enorm. Den motsvarar flera hundra år av Europas koldioxidutsläpp. Den stora begränsningen är att det fortfarande är billigare att släppa ut koldioxid än att fånga in den, säger han.
Preems projekt för att fånga in koldioxid är en del av Industriklivet och delfinansieras av Energimyndigheten.
