Terje Wiking Fredh föddes 1934 och växte upp i en syskonskara på sex barn på Södra Kvarngatan. Efter skolan jobbade han extra som springpoke på Otto Werners möbelfirma och Erikssons Bosättningsaffär på 40-talet och under tidigt 1950-tal började han frilansa för Lysekilsposten. Sitt första fasta jobb fick han på PLM på Grötö.
Under vinjetten sjöfartsnytt rapporterade han om vilka fartyg som anlände till Lysekil och han skrev även om sport och recenserade musik och film, bland annat skev han en recension om den första plattan som Beatles släppte.
1962 började Terje arbeta på Bohusläningens lokalredaktion och han var knuten till tidningen ända fram till 2013, då han i stället började frilansa för Lysekilsposten.
Terje var oerhört produktiv och har skildrat precis allt i sin barndomsstad, från hur Lysekil och Bohuslän påverkades av andra världskriget till hur coronapandemin slog till och lamslog det mesta i våras. Alltid bar han med sig block, penna och en kamera. Ingen nyhet var för liten att skriva om . Terje har även tagit sig tid att föreviga människors berättelser och livsöden i ett hundratal dokumentära filmer, som har skänkts till lokala muser. Uppskattningsvis har han intervjuvat över 7.000 personer genom årens lopp.
Terje har även rest runt i regionen och hållit mer än 2 000 föredrag på inbjudan från institutioner, föreningar och företag. Han har bl.a. fått Landstinget kulturpris, Sjömanshusstiftelsen pris och Lysekil i våra hjärtans pris.
Som pojke upplevde Terje spänningen och dynamiken kring sjöfarten i den då livaktiga fiske- och godshamnen, vilket sådde fröet till hans livslånga intresse för sjöfolk och bohuslänska näringar; fiske, sjöfart och stenindustrin.
Terje stora intresse för fartyg och livsöden till sjöss, samt egna minnen och andras berättelser från andra världskriget resulterade i att han gav ut 52 skrifter och böcker och var en flitigt anlitad föredragshållare om svensk sjöfarts- och krigshistoria. Den första skriften om den livsfarliga exporten av kullager från SKF via Lysekil och Sotenäset till England under andra världskriget har getts ut i Sverige, England och Kanada. Den sista boken, Minerade vatten, gav han ut 2018.
Terje har själv berättat att intresset för detta föddes när han i början av 40-talet var med sin pappa i hamnen och med egna ögon såg hur det skeppades kullager mellan Lysekil och England.
På 1980-talet fick Fredh i uppdrag av norska regeringen att kartlägga norsk samverkan med Bohuslän under krigsåren 1939-45, bland annat flyktingarna som flydde undan ockupationen med båt till Bohuslän. För detta arbete hedrades Terje Fredh med Kong Olav medaljen.
Terje forskade om svenska sjömäns arbete och öden för att säkra transporter i handelsflottan under andra världskriget. Det var extremt farliga uppdrag under brinnande världsskrig och Terje lade ned själ och hjärta på att ge de de 2000 svenska sjömännen som omkom under kriget ett erkännande. Terje Fredh genomsökte bl.a. 60 000 namn i rullor och identifierade överlevande som hedrades av respektive svenska och norska regeringen. Han ledde projektet och tog reda på att det levde 2 400 f.d. krigsseglare. Dessa hedrades med en enkel träff på Statens sjöhistoriska museum. Terjes idoga insats för krigsseglarna resulterade dels i boken Krigsseglare, dels i ett minnesmärke som placerades nära Operan i Göteborg.
Terje byggde även upp upp ett mycket stort bildarkiv på fartyg, en samling på över 40.000 bilder som delvis köptes av 2009 av en amerikansk samlare. Några tusen foton har skänkts till Statens sjöhistoriska museum och Bohusläns museum.
Terje skrev även teaterpjäsen Stenhuggare (1975) där alla skådespelare var stenhuggare, deras fruar deltog också. Hela 35 000 åskådare såg pjäsen vilket gjorde Stenhuggaretill Sveriges största arbetarspel med goda recensioner i bl.a. Dagen Nyheter, Svenska Dagbladet och GP.
Med en skrivarglöd och berättarglädje som saknar motstycke lämnar Terje W Fredh ett mycket stort tomrum efter sig. Men hans livsgärning lever kvar för evigt.
Terjes ödmjukhet, humor och varma personlighet gjorde att han fick den mest tystlåtna person att öppna sig och han var en mycket omtyckt historieberättare och kulturpersonlighet.
Närmast sörjande är makan Inga-Lill och döttrarna Pia, Helene och Kamilla med familjer.
Publicerad: 
