– Jag hade fem fina år på LP, först som tidningsbud, sedan som kvartsbas och slutligen som sommarvikarie på redaktionen innan jag gick vidare i arbetslivet, säger han.
I år firar Lysekilsposten 120-årsjubileum som fristående lokaltidning och det händer ibland att vi får besök på redaktionen av pensionärer som berättar att de en gång i tiden började sin yrkesbana med att vara tidningsbud på LP.
– Det var ett väldigt lärorikt och ansvarsfullt och faktiskt även statusfyllt jobb bland ungdomar förr i tiden. Det var ett populärt sätt att tjäna sina första egna pengar, speciellt bland pojkar, minns Yngve Arvidsson.
– På den tiden var det inte vanligt att barn och ungdomar fick veckopeng av sina föräldrar, utan man fick lära sig jobba redan som ung och lära sig ta ansvar.
Född på Gullholmen
Yngve föddes 1955 på Gullholmen, där han gick första och andra årskurs. 1964, när Yngve var nio år gammal, flyttade hans familj till Lysekil. I familjen fanns även hans två år yngre bror Arve Arvidsson.
– Min kusin, Bertil Apelman, som var två år äldre än mig, jobbade som tidningsbud och ansvarade för Bansvik-distriktet. Jag kände inte till Lysekil så bra på den tiden, men följde med Bertil på hans rundor och lärde mig distriktet. Då kom LP ut på måndag, onsdag och fredag eftermiddag.
– Jag gick bredvid Bertil i fyra månader, så jag lärde mig Bansvik. Det var inte så svårt, för 80 procent av husen hade tidningen, minns Yngve.
När Bertil ville sluta som tidningsbud frågade han Yngve om han ville ta över.
Mamma fundersam
– Min mamma var fundersam, eftersom jag bara var tio år gammal, men jag var intresserad. Jag fick chansen och tog den.
– På den tiden var det cirka 80 tidningar på Bansviksdistriktet, så det var nästan totaldistribution tre gånger i veckan. Så gott som varenda hus hade ju papperstidningen på den tiden.
– Vi började vid affären i korsningen Gränsgatan-Lilla Kyrkogatan och fortsatte över Stora Kyrkogatan och Hagagatan och över mot Föreningsgatan, Drottninggatan och därefter mot Bansviksgatan och Lysekilshemmet. Man fick jobba i ur och skur. Det fanns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det viktigaste var alltid att tidningarna inte skulle bli blöta. När det var dåligt väder kunde man gå in och värma sig i husen på Drottninggatan, berättar Yngve.
Fler anställda i tryckeriet än på redaktionen
När Yngve började på LP 1965 så var det Knuth Hansson, Karl-Erik Strandberg, Nils Karlsson och Gotthard Andersson som jobbade på redaktionen. På tryckeriet jobbade Kent Andersson och Gunnar Ström. Bröderna Ralf och Torleif Karlsson var också tryckare, men slutade för att öppna eget tryckeri, Alltryck vid Kolholmarna. Även Jan-Erik Carlsson (gemenligen kallad Jiggen) arbetade i tryckeriet, men han dog tidigt. Bland sättarna hittar vi Lennart Andersson, Einar Jonsson och Jan-Erik Brandt.
Einar Jonsson var senioren i tryckeriet och en respektingivande man. Lennart Andersson, en glad och pratsam sättare, var i många år de anställdas representant i tidningens styrelse. Jan-Erik Brandt (som gick under namnet Prima) var mer tystlåten, och en duktig musiker liksom sin kollega Tommy Törnblom, som anställdes något senare och arbetade på LP i många år och i många olika roller.
– Det är inte många idag som är kvar idag från blyepoken innan offset-tekniken tog över bland tryckpressarna. Det var väldigt tidsödande att få ihop en tidning på den tiden. Och trycksvärtan var kanske inte så hälsosam. Jag fick eksem på fingrarna så småningom, berättar Yngve.
Yngve Arvidsson jobbade som tidningsbud i fem år. Han minns med glädje när han kunde sälja ett lösnummer för 25 öre.
– Då kunde man gå och köpa lite godis.
Roligt att få beröm
– Jag gjorde mitt bästa och det var väldigt roligt när jag fick beröm av chefredaktören Knuth Hansson. Gjorde man inte bra ifrån sig och var noggrann, så fick man höra det också. Om man missade en tidning, så fick alla tidningsbud reda på det, berättar Yngve.
– Alltid på jul, så fick man en julklapp. Först fick man en extra peng från företaget och sedan låg det en tia eller tjuga till tidningsbudet på några väl utvalda distrikt, där buden varit extra duktiga.
När hans lillebror Arve blev tio år fick han gå med storebror och lära upp sig innan han tog över distriktet.
– Då tog jag över Berga-distriktet och fick även gå andra distrikt ibland när vi hade vakanser. Då tjänade jag 30 kronor i veckan.
Dåtidens internet
Jag tyckte att det var roligt. Jag kunde i princip varenda gata i Lysekil.
– Lokaltidningen var ju dåtidens internet och sociala medier, så när vi gick ut med tidningen, så stannade alla upp och ville läsa den direkt. Vi kom ju med de allra senaste nyheterna.
– Vi var 13-14 tidningsbud på den tiden. På sommaren hade vi möjlighet att tjäna en extra slant genom att dela ut SommarLysekil till butiker och campingplatser.
– Tio kronor i veckan var lön i början och vi fick lön varje fredag. Sedan höjdes lönen till 12,50 kronor. Vi fick ibland även jobba med inkassering av obetalda prenumerationsavgifter och då fick vi lite extra för det.
Blev chef över buden
Redan när Yngve var 15 år gammal blev han chef över tidningsbuden, så kallad kvartsbas.
– Jag hade en liten låda med namn på tio ungdomar som ville börja dela ut tidningar ifall någon ville sluta. Det var inga problem att hitta ungdomar som ville tjäna lite pengar och dela ut LP. Det var många som stod i kö för att bli tidningsbud, framför allt pojkar.
Fram till 1974 jobbade Yngve på LP.
– Jag hade hand om buden så länge jag jobbade. På den tiden tjänade jag 200 kronor i veckan. Det sista året var jag reporter på redaktionen och en gång var jag ute och gjorde reportage med Knuth Hanssons son, Göran K Hansson. Det är jag fortfarande stolt över. Jag fotograferade och Göran skrev.
Det var en del stora händelser i Lysekil på den tiden.
– En av de största händelserna i Lysekil på den tiden var den stora branden i Dr Nilssons hus, den stora träfastigheten på Kungstorget som bl a inrymde Wallins bokhandel, Ekstrands fotoateljé, Jonssons fruktaffär och många bostadslägenheter. Den inträffade på annandag jul 1966.
– Sedan var det stor debatt inför Scanraff-etableringen. Det var också många artiklar om konservindustrierna. Det var även en del stora fastigheter som byggdes under den här tiden.
När Yngve var 18 år gammal gick han till den nye tidningsägaren och chefredaktören Helge Gustafzon och ville ha löneförhöjning, men detta var inte så lätt.
– När jag inte fick högre lön, så tog jag ett jobb på PLM-fabriken i Lysekil och pressade plåtlock under sex års tid. 1980 flyttade jag till Uddevalla för att jobba på Bohusläningens boktryckeri. Där blev jag kvar i 15 år innan tryckeriet lades ner och jag blev arbetslös i 2,5 år. Sedan jobbade jag på Plastal i tolv år innan det gick i konkurs. Jag skulle nog ha fortsatt på LP, men jag var inte så nöjd med lönen, ler Yngve Arvidsson.
Yngve och Helge hade ofta kontakt även när han gick vidare i arbetslivet.
– Jag och Helge blev bra kompisar. Om han behövde hjälp med något, så ställde jag alltid upp. Helge gjorde även alltid min deklaration i många herrans år och tipsade om aktieaffärer.
– Hade jag nöjt mig med den blygsamma lönen så hade jag nog blivit kvar och jobbat mig upp, ler Yngve.
Roligt att tidningen lever
Han tycker det är så roligt att Lysekilsposten finns kvar i dessa digitaliserade tider.
– Ja, det är väldigt roligt och att tidningen dessutom har egna tidningsbud, precis som det var förr i tiden.
Yngve Arvidsson bor på Ammenäs utanför Uddevalla och är självklart en trogen prenumerant på Lysekilsposten, som kommer två dagar i veckan som papperstidning.
– Jag har husvagnen ute hos en kompis på Bohus Malmön, där jag får papperstidningen varje sommar. Jag kan även läsa tidningen digitalt, men föredrar papperstidningen. Det är mycket bättre att läsa både nyheter och annonser i papperstidningen, avslutar Yngve Arvidsson.
Publicerad: Uppdaterad: 
