För min del började den märkliga tiden 30 januari strax efter klockan 10 när jag fick se en ung kvinna sittande på en stol på Landvetter. Hon hade en konstig mask på sig. Det såg lite läskigt ut. Hon satt helt för sig själv. Alla som passerade tittade, tisslade och tasslade.
Min hustru Inger och jag skulle flyga till Rom för en efterlängtad långhelg och vi pratade lite om den där kvinnan över kaffet i väntan på att vi skulle gå ombord på planet.
Hade hon bacillskräck? Eller, såg hon inte asiatisk ut, kunde det ha att göra med det där viruset som härjade i delar av Kina?
Dagen efter konstaterades Sveriges första fall. På sjukhuset i Jönköping vårdades en en person som nyligen varit i Wuhan, den kinesiska stad där pandemin startade. I Rom var det som vanligt undantaget att vi såg några turistgrupper där deltagarna gick omkring med de där konstiga maskerna.
Vi flög hem och läget var under kontroll. 13 februari sa biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten följande i ett pressmeddelande från Folkhälsomyndigheten:
– I Sverige behöver man inte vara orolig för att bli smittad, eftersom vi inte har någon spridning i landet. Den person som konstaterades vara smittad har tagits väl omhand av hälso- och sjukvården.
Sen förändrades allt snabbt. 27 februari vårdades fem smittade svenskar varav tre i Västra Götaland. Dagarna efter exploderade pandemin och där är vi ännu. Medan jag skriver min krönika har Stefan Löfven åter talat till oss. Nu säger han bland annat att läget fortfarande är synnerligen skarpt och för att rädda liv bör vi inte vara fler än åtta som firar jul tillsammans.
7 200 svenskar hade i tisdags avlidit med covid-19 i kroppen (vilket inte är detsamma som avlidit på grund av). Antalet smittade i landet passerar denna vecka 300 000. Fram till förra veckan var antalet smittade i Lysekil 193. I Sotenäs låg siffran på 218, i Munkedal 135, enligt Västra Götalandsregionens hemsida. Alla känner vi någon som smittats och många av oss har vänner som eller anhöriga som gått bort. Folkkära profiler som Sven Wollter och Adam Alsing är borta.
Vi som är någorlunda vuxna och kloka tar det här på allvar, lever på ett annat sätt. För en del av oss är umbärandena måttliga: vi jobbar hemifrån, reser inte, handlar inte om det är trångt i butiken och får klara oss utan att gå på fotboll, teater, körsång eller vad det nu var som förgyllde vardagen. Men alltför många har fått det väldigt svårt. Isoleringen för våra åldringar och övriga som bedöms som särskilt utsatta har nu varat i nio månader och är för många mycket påfrestande. Pandemin är eller blir också kostsam för nästan alla, men en del betalar ett högre pris i form av arbetslöshet eller ser sina verksamheter haverera.
Kommer det här att gå över med hjälp av vaccinerna eller är det en ny tid?
Ingen vet svaret ännu, men sannolikt får vi förr eller senare bukt på den här pandemin.
Men sen då? Kommer vi att ta i hand med okända? Kommer vi att i möjligaste mån fortsätta jobba hemifrån? Sätter man sig i flygplan och åker till Rom eller Kanarieöarna? Kommer vi att fortsätta hjälpa våra gamla och sjuka med att handla? Och framför allt: vad händer om vi råkar ut för en ny pandemi inom säg tio år?
Jag har inga svar men kan inte låta bli att fundera.
Du får gärna mejla mig reaktioner på min premiärkrönika i LP. Likaså om du tycker att det finns något som du tycker jag eller någon annan på tidningen borde skriva om.
