Problemet? De spelade tio mil bort.
Då gjorde Staffan Hansson det som borde vara omöjligt. Han packade tre fullproppade bussar med 160 supportar. Det blev en resa som de inblandade lär prata om i decennier.
Sommaren 2002 var bänkraderna i Foss kyrka i stort sett fyllda. Människorna var där för att säga farväl till Ingvar ”Sola” Hansson – en stor profil inom den lokala idrotten som hade gått bort i cancer. Under hela begravningen flankerades kistan av fanbärare som höll upp flaggor med emblem av Munkedals IF och Munkedals BTK. Klubbarna där Ingvar ”Sola” Hansson varit mest aktiv som ledare.
– Visst är det som ett kall – att jag och lillbrorsan (David Hansson) ska gå i pappas fotspår. Det har fallit sig naturligt för oss att hjälpa till i föreningslivet, säger 26-årige Staffan Hansson.
Hörs utan problem
Ett drygt decennium efter ”Solas” bortgång är bröderna Hansson på god väg att fylla deras pappas skor. Bland mycket annat är David innebandymålvakt i Dingle (DAIK) och Staffan är ordförande i supporterföreningen Ultras som i lördags arrangerade en resa utöver det vanliga.
– Är alla med? Eller är det någon som saknar någon?
Rösten är stark, nästan brutal, och hörs utan problem över hela bussen. Det är Staffan Hansson som pratar, såklart. Nu ska han bara se till att alla är ombord innan bussen kan rulla från parkeringen vid Munkedals sporthall.
Det är leenden överallt. Människor skrattar. Skojar. Det är inte tyst en sekund. De flesta är klädda som om de skulle gå på fest. Det klingar i lila och turkosa kassar från Systemet.
En win-win-situation
Busschauffören släpper ner handbromsen – utflykten till Göteborg rullar igång. Äntligen finner reseledaren Staffan Hansson lite ro när han sätter sig på sin plats. Men det tar inte långa stunden innan han börjar räkna på sin högra näve.
– Trumman är med, trumpinnarna. Fan också, musiken som vi skulle spela på bussen glömde jag på jobbet. Men men, säger han samtidigt som snusen rinner i munnen.
De tre bussarna kostade totalt 18 000 kronor att hyra. Ändå är priset 40 spänn. Det täcker bara en tredjedel av den totala utgiften – mellanskillnaden betalar Dingle AIK som anser att supporterskapet är en win-win-situation för klubben och laget.
”Härlig gemenskap”
Nio av tio på bussen är män. Sanna Arvidsson (Hällevadsholm) och Alicia Falck (Svarteborg) sticker ut. De går ofta på hemmamatcherna i Munkedal och gillar draget kring DAIK. För dem var det självklart att hänga med till Göteborg. De har sett fram emot resan sedan länge.
– Det är en härlig gemenskap runt klubben och det händer mycket kul utanför själva innebandyn, säger Sanna Arvidsson. Den här resan blir extra rolig när det är så mycket folk som ska med. Det måste vi tacka Ultras för som lägger ner ett stort jobb.
Varifrån kommer det enorma intresset för Dingle AIK?
– Jag tror det grundar sig i att vi är från en liten kommun där alla känner alla. Det händer inte så mycket här och då vill alla vara med. Hade vi varit från ett större ställe, då hade det inte varit samma sak, säger Sanna Arvidsson.
Utanför fönstret blir det mörkare för varje minut som går. Vi närmar oss Kungälv då det plingar till i Staffan Hanssons smartphone. ”Det är så litet”. SMS:et är från lillebror David som anlänt med laget till sporthallen i Göteborg.
Staffan skrattar högt. De flesta hör honom. Många undrar vad som hänt. Staffan vet att hans lillebror David syftar på att sporthallen kan vara för liten för alla supportrar. Kommer de 160 personerna som rest från Munkedal att kunna komma in och se matchen?
Stämningen trappas upp
Väl i Göteborg och Sävedalen inser de att alla får plats. Men sporthallen liknade mer en gympasal. Över tre bänkrader fick publiken stå och sitta som packade sillar. En supporter var snabb på att skaffa VIP-platsen.
– Pix, pax för en plint!
Med en halvtimme kvar till matchstart kommer spelarna i Dingle ut på planen. De möts av jubel. Applåder. Tutor. Trumslag. Sång. Allt under uppvärmningen.
Vid andra sidan sargen står barn, ungdomar, män och kvinnor som rest tio mil för att se DAIK spela bortamatch i division 4.
Visserligen är det seriefinal, men det ska ändå inte vara möjligt på en nivå där vanligtvis bara de närmast sörjande följer matcherna.
19.00 drar matchen i gång och i stort sett hela hallen klappar i takt och ropar ”Älska DAIK, älska DAIK, älska DAIK.” Vid Ultras trumma står Staffan Hansson och slår med sina pinnar. Svetten rinner över honom. I håret. I nacken. Över t-shirten. Samtidigt känns det som att han älskar stunden där och då.
Ultras fortsätter sjunga på temat ”älska”:
”Vi är Ultras… å vi älskar DAIK:arna”. ”Vi är Ultras… å vi älskar DAIK:arna”.
Spännande slutsekunder
Under 59 minuter – av totalt 60 – känns det som att spelarna i Dingle har stenkoll på situationen. De gick snabbt fram till en tremålsledning, men med en minut kvar reducerar Sävedalen till 5-6. Samtidigt får DAIK en spelare utvisad och stämningen blir hemsk med Dingle-ögon. Folk biter på naglarna, trumman slår hårdare, frustrationen växer. Många kommentarer från publiken är långt ifrån rumsrena.
I den sista självaste sekunden får Sävedalen en målchans som kan förändra stämningen totalt. Målvakten Anders Jonsson mot skytten. Öga mot öga. Han räddar. Slutsignalen tjuter. Publiken skriker ”jaaaaaa” och stormar planen direkt. Spelare och supportrar hoppar runt i en enda stor segerhög. De hade gjort det – tillsammans.
– Jag är så hes, så jag vet inte vad jag ska säga, säger Staffan Hansson och lyser i ansiktet. Killarna i laget och vi i publiken gör en jäkla insats. Det är helt underbart. Det var grym stämning. Alla gav allt, gammal som ung.
”Hör upp allesammans”
Efter att segeryran lagt sig en aning stannar Staffan upp och skriker så gott han kan; ”Alla ska städa, så enkelt är det”. De flesta lyder Ultras boss och gör som han beordrar innan de vandrar ut i mörkret och in i bussen.
Staffan Hansson står nu längst fram, vid chauffören, och svetten rinner fortfarande. Han greppar mikrofonen och säger med sin hesa röst:
”Hör upp allesammans. ”Godis” (tränaren Fredrik Nestorsson) vill prata med er.
Han sätter på högtalarfunktionen på sin smartphone och riktar den mot mikrofonen:
”Tack ska ni ha gubbar, ni var helt underbara”, säger ”Godis” från omklädningsrummet.
”Heeeeeeey”, svarar bussen innan sändningen bryts.
Hyllad i bussen hem
Staffan lägger ifrån sig mikrofonen och sätter sig vid sin plats längst fram till vänster. Bakom honom sjunger hela bussen om och om igen:
”Vi har Staffan å det har inte ni – å det har inte ni – å det har inte ni”.
Personerna i bussen sjunger så högt att det skär i öronen. Med ramsan vill de hylla Staffan för allt jobb han lagt ner för att resan skulle kunna bli verklighet.
– Jag är övertygad om att intresset för DAIK till stora delar beror på Staffan, säger Adam Åhsberg som sitter längre bak i bussen. Han brinner verkligen för det här och hans ideella arbete får oss att ha kul. Ingen annan hade kunnat anordna en sådan här resa.
