Dels handlar kritiken om att man vill se en högre polisiär närvaro, men också om att straffen för de som döms inte är tillräckligt kännbara.
Chefsåklagaren Daniels Edsbagge i Uddevalla ger sin syn på saken.
Allmänheten, samt polisen, ger ofta uttryck för frustration gentemot de påföljder, straff, som döms ut i samband med en fällande dom.
Poliserna griper ofta de som begår brott, i alla fall våldsbrott i Lysekil. Men. Sedan tas det snabbt beslut om att den misstänkte ska släppas.
– När beslut om anhållande och/eller häktning ska tas så måste man ta hänsyn till de skäl som ska finnas och som ska ligga till grund för detta. För att en misstänkt person skall kunna anhållas och sedan häktas krävs att i lagen uppställda häktningsskäl föreligger. Det räcker inte att man är misstänkt för brottet utan det måste också, lite förenklat, föreligga antingen ”risk för fortsatt brottslighet” eller att den misstänkte kan ”försvåra sakens vidare utredning”. Såvida det inte är fråga om utländska medborgare eller mycket allvarliga brott. Det är vad vi åklagare idag har att förhålla oss till. Det måste därtill finnas en stark bevisning, förklarar Daniel Edsbagge.
”Det är ett problem”
”Det skulle räcka att låsa in en handfull kriminella i Lysekil – då hade kommuninvånarna inte ens behövt låsa bilen sedan”. Detta sägs av Lysekils polischef, Anders Buhlin (läs artikeln bredvid).
Vad är din spontana reaktion på det?
– Rent generellt är det så att det är ett litet fåtal som begår många brott. Återigen måste jag dock påpeka att vi har ett system att förhålla oss till. Även om allmänheten kanske tror sig veta vem som gjort sig skyldig till brott och vill att vederbörande ska dömas, så måste det finnas tillräcklig bevisning för detta, säger Edsbagge.
Apropå bevisning, upplever du att det idag är svårt att få människor att vittna?
– Bra att du tar upp det. Detta är ett problem vi har idag. Allt fler drar sig för att vittna och då är det svårt att driva en utredning framåt. För allas rättssäkerhet är det viktigt att medborgarna kommer och vittnar. Är det så att man är kallad som vittne så har man en skyldighet att komma och vittna. Är man orolig bör kontakt tas med polis eller åklagare.
Varför tror du att folk är rädda att vittna?
– Det beror bland annat på att samhällsklimatet har blivit allt tuffare. Men. Det är dock väldigt sällan som ett vittne blir angripen. Skulle man känna sig hotad så finns det också vittnesstöd, förklarar Edsbagge.
”Övergrepp i rättssak”
Många som säger nej till att vittna är inte bara rädda för vad som ska hända före eller under en sådan process, utan kanske mest för vad som ska hända därefter.
Detta på grund av att den som de vittnat mot kanske inte döms till fängelse, utan i själva verket får en påföljd som innebär vård i frihet. Vid en sådan, eller liknande påföljd, så riskerar vittnet att stöta på personen på gatan, särskilt i en liten stad som Lysekil.
– Skulle det vara så att någon verkligen skulle angripas, till exempel hotas för att man vittnat, så är det ett allvarligt brott som kallas övergrepp i rättssak och det måste omedelbart anmälas till polisen.
En frustration
Vi återgår till ifrågasättandet av straffpåföljderna. Många känner en frustration över att en person som grips, snart är tillbaka ute i frihet igen.Skulle det gå så långt som till åtal och dom, då blir påföljden väldigt sällan fängelse. Istället väljs exempelvis skyddstillsyn, frivård, där det i samband med påföljdsbeslutet står att läsa hur långt straff det hade blivit, om fängelse hade dömts ut.
Kan du förklara varför allt färre döms till fängelse idag?
– Utvecklingen är inte riktigt sådan, det har funnits tider då färre dömdes till fängelse, säger Edsbagge innan han belyser vad som kan tyckas motsägelsefullt:
– Men som allmän utgångspunkt gäller att lagstiftarna har sagt till domstolarna att man idag ska undvika fängelsestraff som påföljd i möjligaste mån. Det här gäller dock inte de grövre brotten.
”Det är komplext”
Påföljdssystemet i Sverige är komplicerat och det kan vara svårbegripligt för gemene man. Faktum är att det till och med är så svårt att jurister i rättsväsendet inte behärskar det helt.
– Det är komplext. Jag skulle önska att det fanns ett enklare påföljdssystem i Sverige, säger Edsbagge och fortsätter.
– Enligt min personliga uppfattning är floran av påföljder lite för stor.
Är det inte så att strafflängder, påföljdssystemen, borde ses över?
– Som jag sade tidigare, så skulle jag i alla fall önska ett enklare system, som inte ger utrymme för lika många kombinationer av straffpåföljder som det finns idag.
Har du förståelse för att det finns en frustration bland allmänheten, och ibland hos polisen, när det ges uttryck om att straffpåföljderna i Sverige är för klena idag?
– Ja, det har jag förståelse för. Vi har relativt långa straffvärden vid grova våldsbrott i Sverige, men när det gäller mindre grova brott, så är det tvärtom, inte särskilt långa straffvärden.
Upplever du att frivården fungerar?
– Jag uppfattar att de gör sin insats i rättssystemet och deras personutredningar är ofta mycket bra. Att sedan en del av deras klienter återfaller i brott är inget som frivården särskilt kan lastas för.
Tycker du att utvecklingen går åt rätt håll, sedan lagstiftarna uttryckt att fängelsestraff ska undvikas i möjligaste mån?
– Det jag tycker kan utvecklas är att vi i rättsväsendet bör se strängare på de som återfaller i brott. Det finns redan i dag sådana regler men enligt min uppfattning kan det beaktas ytterligare vid påföljdsvalet. Jag anser att utrymme finns för att göra en strängare bedömning vid återfall än vad som görs idag.
