Uppvuxen i Lysekil med fotbollen som trygg punkt bar Jonas länge på en verklighet som ingen annan kände till. Bakom den sociala fasaden och framgångarna inom idrotten dolde sig en barndom präglad av våld, övergrepp och rädsla. Idag arbetar han som familjebehandlare och krisstödjare till våldsutsatta – och har nyligen släppt boken “De våldsutsatta barnens mörka verklighet”.
– Det är barnens egna berättelser som måste få lyftas, utan filter, säger Jonas och fortsätter:
– Jag mår bra sedan länge, men lever fortfarande med konsekvenserna av det jag upplevde. Än idag har jag svårt att äta middag med större sällskap eller att gå in i redan befolkade rum, då det innebär en känsla av olust som bottnar i hur jag från barnsben har matats med formuleringar om hur värdelös jag var och är. Kroppen minns.
I boken har Jonas samlat 22 autentiska berättelser om våld mot barn, hämtade både från egna erfarenheter och från barn han mött i yrket. Syftet är tydligt – att fler ska förstå hur det faktiskt är att leva som barn i en våldsutsatt miljö och hur vuxna runt omkring kan agera.
– Jag vill att läsaren inte bara ska förstå – utan också känna. Först då kan man få syn på barnens signaler och vilja göra något åt det, berättar han.
Jonas beskriver hur våldsutsatta barn sällan berättar rakt ut. I stället visar de sitt mående genom förändrat beteende: ilska, oro, tystnad, stökighet eller fysiska symtom som ont i magen. Men vuxenvärlden är ofta dålig på att se bakom beteendet.
– Jag själv var stökig en period, sen blev jag väldigt skötsam. Det gjorde det bara ännu svårare för omgivningen att förstå vad jag gick igenom. Man måste skapa ett klimat där barn kan känna sig trygga, med vuxna som vågar ställa nyfikna och öppna frågor, men framför allt som lyssnar när barn berättar, utan att döma, fortsätter han.
Att arbeta med barn som varit med om våld kräver varsamhet. Jonas för samtal i olika former, bland annat genom Trappanmodellen. Det är en serie krissamtal i tre steg med barn som upplevt våld hemma – först bygger man relation och skapar trygghet, sedan bearbetas våldet så detaljerat som möjligt i steg två och i sista steget får barnen mer kunskap om sina egna tankar och känslor utifrån vad de varit med om, samt att de får stärkas i sig själva. Det är särskilt viktigt att barn får förståelse för sina egna reaktioner – varför kroppen reagerar som den gör och hur man kan hantera det.
– Deras mående och beteende är normalt, i en onormal situation. Det behöver alla förstå.
Men Jonas betonar också att det inte bara är professionella som gör skillnad – det är de vanliga vuxna som finns runt omkring barnen i vardagen: föräldrar till kompisar, tränare och grannar.
– För mig var det avgörande. Jag klarade mig tack vare en av mina bröder, samt förebilder inom idrotten och andra vuxna som såg mig. De hade ingen utbildning i barnpsykologi – men de fanns där och gav mig mening, visade vägen.
Boken har fått stark respons från både professionella och privatpersoner, och planeras att användas som kurslitteratur vid flera utbildningar. Den är medvetet skriven i ett tillgängligt språk, kortfattad och filterlös, för att kunna nå ut brett.
– Jag vill att alla ska kunna läsa den – även de som inte orkar eller brukar läsa böcker. Jag vill påstå att varenda vuxen medmänniska bör läsa, för de våldsutsatta barnens och föräldrarnas skull.
Jonas hoppas att boken ska leda till större förståelse – men också förändring.
– Det finns barn som dagligen går från våld i hemmet till skolan och andra sammanhang, där de ofta misslyckas och får känna sig som problembarn. Vi måste våga tänka ett varv till. Bakom varje beteende finns en berättelse, säger Jonas och tillägger med eftertryck:
– Jag kan själv relatera till hur lätt det är att som barn börja fantisera om sin egen död. Det är tankar som barn inte ska behöva tänka, men som många gör – och det ger fruktansvärda känslor. Vi har över 200 000 barn runt omkring oss i Sverige som lever med våld i hemmet, det måste förändras.
Publicerad: Uppdaterad: 
