Precis som på alla andra arbetsplatser begås även på Finansdepartementet ibland små förargliga misstag. Enda skillnaden är att de riskerar att få större inverkan på den politiska debatten och uppmärksammas mer i media än vad misstag på andra håll gör. Det fick jag bittert erfara sommaren 1996.
Bakgrunden till historien var den oro som fanns över vad som skulle hända med lönebildningen i landet efter det att kronan släppts fri i början av 90-talet. Sverige hade ända sedan 70-talet haft ständiga problem med pris- och lönespiraler som undergrävde industrins konkurrenskraft och löntagarnas köpkraft. Vi försökte länge lösa det med återkommande devalveringar men i samband med ”superdevalveringen” 1982 gjordes ett kraftfullt politiskt ställningstagande mot denna i längden ohållbara politik. Det löfte som då gavs om att inte överge den fasta växelkursen oavsett vilka konsekvenser det kunde tänkas få visade sig inte vara så lätt att upprätthålla. Det räckte inte ens med 500 procents ränta. Vi tvingades till slut under dramatiska former hösten 1992 ge upp den ambitiösa målsättningen och övergå till flytande växelkurs.
Vad som i det läget skulle hända med lönebildningen, arbetslösheten och tillväxten var det ingen som visste, men oron att vi skulle få nya problem av okänd karaktär tilltog när exportindustrins efterfrågan på arbetskraft, som en följd av den svaga kronan, växte och löneökningarna i 1995 års avtalsrörelse hamnade på oroväckande hög nivå. Jag, som då arbetat fyra år som opolitisk tjänsteman på Finansdepartementet fick därför i uppgift av Ekonomiska avdelningens dåvarande chef Ingemar Hansson (senare i karriären chef för Skatteverket) att noggrant kartlägga och analysera de löneavtal som slöts, samt analyser olika tänkbara handlingsalternativ ifall lönerna fortsatte att öka på ett ohållbart sätt. Det dröjde heller inte länge förrän Ingemar, jag och Stefan Lundgren (senare riksrevisor) fick en skarp beställning av statssekreterare Svante Öberg (senare vice riksbankschef) att sätta ihop en lista med idéer till åtgärder som kunde dämpa löneökningstakten och bidra till minskad arbetslöshet. Som det ibland kan vara när man ger tre nationalekonomer fria händer att utforma politiska förslag blev det en lite vildvuxen lista på förslag som ingen kunde beskylla för att vara politiskt tillrättalagd. Svante ville ha listan senast några dagar innan Almedalsveckan drog igång, men eftersom han innan dess skulle vara ledig bad han oss faxa den till honom. Även Ingemar och Stefan försvann efter ett tag på semester så jag fick i uppgift att slutföra arbetet med promemorian och sedan faxa den till Svante och till Jens Henriksson, som då var planeringschef på departementet (numera VD på Swedbank).
Jag vet inte hur mycket du som är lite yngre känner till om faxar. Man kan lättast beskriva dem som en kombinerad scanner och skrivare som kopplas upp mot ett helt vanligt telefonuttag. Det dokument som skall skickas matas helt enkelt in i faxens scannerdel varefter man slår telefonnumret till mottagande fax och efter en minut eller två skrivs det ut i Sydney, Buenos Aires eller var helst i hela världen. En på den tiden revolutionerande uppfinning. Men som med alla tekniska underverk kan de ge upphov till mycket bekymmer om de inte hanteras på rätt sätt. Å så var det för mig. Jag hade inte några telefonnummer till vare sig Svante eller Jens och gick därför till den politiska staben där jag till min glädje fick tag i en av medarbetarna som ännu inte gått på semester. Hon var vänlig och skrev ner numren på en lapp och jag gick glad i hågen tillbaka till Ekonomiska avdelningen för att skicka i väg promemorian.
Men du vet hur det kan vara med handskrivna lappar. De är inte alltid så lätta att tyda. Till råg på allt råkade det dessutom finnas en fax uppkopplad på det felslagna nummer som jag trodde gick till Svante en fax som i stället visade sig stå uppställd hos en operasångerska på Södermalm vars sambo snabbt insåg att det här kunde han tjäna pengar på. Efter vad vi efteråt fick höra gick han först till Expressen och begärde 100 000 kronor för promemorian. De tackade nej så han ringde i stället upp Svenska Dagbladet som enligt uppgift lyckades lirka ur honom det mesta av innehållet utan att betala något. Jag vet inte om han till sist fick någon ersättning men det hela slutade med att svenska hade tillgång till hela den hemliga promemoria vi skrivit.
Dagen efter gick jag med lätta steg till jobbet, ovetandes om vad som skulle komma att ske. Det var fredag och sista dagen på jobbet innan jag själv skulle gå på semester. Det dröjde dock inte länge innan jag började förstå att något konstigt hänt. De som var kvar i den politiska staben kom förvirrade till mig och undrade om jag visst något om en promemoria av något slag som en av svenskans journalister ringt för att få kommentarer till. Jag förstod först inte heller vad det handlade om men kom ganska snart underfund med att det måste vara Ingemars, Stefans och min promemoria de frågade efter och att det var jag som hade förorsakat den förargliga läckan.
Det var ingen rolig läsning när morgontidningen kom dagen därpå − lördagen den 13 juli. På första sidan stod det med stora bokstäver ”Radikala förändringar inom arbetsrätten föreslås av regeringen i hemlig PM”. I den efterföljande texten kunde man läsa om hur statsminister Göran Person under fredagens riksdagsdebatt med orden ”tafsa inte på löntagarna skydd, tafsa inte på löntagarnas rättigheter” gått till hårt angrepp på Moderaternas försök att luckra upp arbetsrätten, men att det i Finansdepartementet samtidigt cirkulerar papper med förslag på radikala förändringar inom detta område. De skrev om hur lönekraven enligt papperet kunde begränsas genom att göra det svårare att ta till konfliktvapnet, hur visstids-anställningar kunde förlängas, en riksmedlare med skarpa befogenheter inrättas och att medlarens lönebud kunde upphöjas till lag. Det Göran Persson, ovetandes om vår promemoria, angrep i riksdagen var den partimotion om arbetsrätten som Moderaterna lagt fram. Ingen av oss på Ekonomiska avdelningen hade ägnat någon längre tid åt att studera den utan i stället som brukligt är hämtat vårt underlag från källor som vi i egenskap av ekonomer ansåg vara relevanta att gå till när vi tar oss an de problem vi fått i uppgift att lösa.
Under rubriken ”Arbetsrätten på väg att luckras upp” gav Näringslivsbilaga samma dag mer ingående information om den hemliga promemorian. Tidningens arbets-marknadsjournalist Anna Körnung satte in promemorian i ett större sammanhang genom att refererade till den arbetsrättskommissionen som havererat två månader tidigare. En medlartrio hade efter haveriet fått i uppdrag att senast till den 23 augusti försöka ena de stridande parterna i deras kamp om den framtida arbetsrätten. Utsikterna för medlarna att lyckas var, som Anna skrev, inte de bästa och hon utgick därför från att den promemoria hon oväntat fått i sin hand var resultatet av det arbete som bedrevs för att förbereda nästa steg i regeringens agerande. Det som i det sammanhanget var särskilt komprometterande för regeringen var att flera av förslagen i promemorian låg i linje med de krav som framförts av arbetsgivarna.
Det hela fortsatte dagen därpå då svenskans ledarskribenter gick till hårt angrepp på Göran Persson som de menade ägnade sig åt dubbel politiska bokföring. För dem var promemorian ett bevis på att Persson den här gången inte bara hotade parterna med lagstiftning ifall de inte kom överens utan också på allvar förberedde en sådan, samtidigt som han framhärdade i sin hårda retorik mot framför allt Moderaterna. I samma tidning kommenterade också arbetsmarknadens parter förslagen. Detta under rubriken ”LO chockat över utkast till ny arbetsrätt men SAF positivt och hade gärna gått längre”. LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson menade att ”arbetarrörelsen trasas sönder till ingenting om en socialdemokratisk regering skulle umgås med planer på att lagstifta bort anställningstryggheten och göra ingrepp i löntagarnas konflikträtt”. Flera andra fackliga företrädare bl.a. Ove Bengtsberg och Hans Tilly på Byggnads samt Jack Elving på TCO var upprörda och menade att förslagen var horribla och ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen. Svenska arbetsgivarföreningens (SAF:s) chefsekonom Jan Herin välkomnade dock som väntat att regeringen, som han antog, äntligen tog tag i arbetsrätten lagstiftningsvägen.
Så rullade det hela på. Svenskan, som var först ut med nyheten var de som skrev mest om den hemliga promemorian men alla riksmedia hakade i varierande grad på. Så också panelen i P1:s God morgon välden som spekulerade i vad det kunde tänkas vara för taktiska överväganden som låg bakom regeringens beslut att skicka ut en sådan het testballong. Mitt starkaste minne av uppståndelsen var dock det reportage som SVT hade från Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Almedalen. De hade bjudit in den i Europa omtalade ekonomen Clive Vokes från Wales för att prata om hur de gått tillväga för att locka till sig utländska investeringar. Det var smockat med journalister på den efterföljande press-konferensen och på TV-skärmen såg man inte mycket av Vokes och Åsbrink där de satt hopträngda bakom hopen av fotografer och mikrofoner. Jag har många gånger funderat på vad den stackars Vokes tänkte när han inte fick en enda fråga om det han tagit upp på seminariet. Det enda journalisterna var intresserad av att få vet var vad Erik hade att säga om innehållet i den uppseendeväckande promemorian.
Det var i den stunden inte kul att se vad jag ställt till med för min högste chef. Det kändes som om jag skulle ha förtjänat en dräpande kommentar av något slag i direktsänd TV, men i stället blev jag mäkta imponerad av hur skickligt Erik hanterade alla frågorna. Det spelade ingen roll hur hårt journalisterna pressade honom. Han gick inte en enda gång i fällan att ta avstånd från det som stod i promemorian. I stället sa han helt lugnt att det här är en tjänstemannaprodukt. Det skrivs många sådana på departementet. Det politiska ställningstagandet till de frågor som tas upp i promemorian kommer i ett senare skede.
Och så var det givetvis. De av förslagen som regeringen senare eventuellt behövde använda sig av kunde de med Eriks skickliga agerande också ta fasta på utan att behöva bli anklagad för att säga en sak och göra något annat. Så blev till viss del också fallet när regeringen i sin lagrådsremiss i mitten av september bl.a. föreslog att en ny anställningsform s.k. överenskommen skulle införas, att företrädesrätten till återanställning skulle förkortas och att samma uppsägningstider skulle gälla för alla oavsett ålder. Förslag som alla omnämndes i vår promemoria.
Jag frågade några månader senare Jens vad Göran Person sa om fadäsen med faxen. Hans svar var mycket kort. Det vill du inte veta Kjell och jag kände direkt att det var inget jag hade någon glädje av att gräva vidare i. Jens berättade också att journalisterna på Expressen, när det väl gått upp för dem hur det hela hade gått till, var på honom och Erik Åsbrinks pressekreterare flera gånger för att höra om de inte kunde få ta en bild på den olycksalige tjänstemannen stående bredvid sin fax. Till min stora glädje stod de emot alla sådana påtryckningar.
Semestern 1996 blev inte som jag tänkt mig. Vi åkte först till sommarstugan en mil rakt ut i dalaskogarna där enda kontakten med omvärlden var en enkel transistorradio. Sedan vidare till svärföräldrarna i Lysekil där jag hade svårt att njuta lika mycket som jag brukade göra av sol, bad och segling. I stället gick jag och funderade på vad jag egentligen ställt till med och hur det skulle bli att komma till-baka efter ledigheten. Hur omfattande rätt och räfsatinget skulle det bli? Hade någon något som helst förtroende kvar för mig? Hade jag överhuvudtaget något jobb att komma tillbaka till? Väl tillbaka blev jag dock mäkta förvånad och lättad över den totala avsaknaden av negativa reaktioner från mina kollegor och överordnade. Ingen anklagade mig på något sätt. Inga negativa ord från den politiska ledningen. Inga förändrade arbetsuppgifter eller ansvarsområden och ingen ingående undersökning om hur det hela gått till. I stället rullade allt på som vanligt.
Min förvåning när jag kom tillbaka efter semestern var dock ingenting jämfört med hur överraskad jag blev inte fullt ett år senare när Svante som då blivit chef för konjunkturinstitutet plötsligt ringde mig för att fråga om jag hade lust att jobba i sekretariatet till den utredning om lönebildningen som han fått i uppdrag att leda. Jag blev helt ställd. Hade han något som helst förtroende kvar för mig? Jag som ställt till så mycket besvär för honom. Eller hade han måhända redan glömt det som hänt? Nej, glömt det hade han inte gjort, vilket jag snart skulle bli varse.
Den första beviset på att det inte var bortglömt kom när utredningens referensgrupp skulle ha sitt första sammanträde. Där satt erfarna medlare som Roine Carlsson, Ingmar Mundebo och Lennart Nilsson och representanter för alla centralorganisationer på arbetsmarknaden, bl.a. Hans Karlsson från LO − han som varit så upprörd i svenskan dagen efter det att läckan blev känd. Lönebildningen var fortfarande en het fråga och inte minst de fackliga företrädarna var oroliga för vad utredningen skulle hitta på för att stärka regeringens kontroll över lönebildningsprocessen. Svante var givetvis väl medveten om den laddning som fanns i rummet så han ville säkerligen hitta på något som kunde lätta upp stämningen. Han började därför med att presentera sitt sekretariat och när han kom till mig vände han sig till gruppen och sa ”kommer ni ihåg den där faxen som gick fel?” Den skulle till mig men inte fick jag något fax. Det var han där som skickade det. Tricket hade avsedd effekt. Alla vände sig om och tittade småskrattandes på mig. För alla kom ju givetvis ihåg den historien.
Andra beviset fick jag i slutet av utredningsarbetet när Svante ville tacka alla i sekretariatet genom att bjuda på middag hemma i hans tjusiga etagevåning på Hornsgatan i Stockholm. Jag hade aldrig tidigare träffat Svantes fru eller någon av mina kollegors partners som också var inbjudna till middagen. Som den vänligen och vane värd han var började han med att presentera oss för de medbjudna gästerna och när han kom till mig kunde han inte heller denna gång hålla sig från att berätta historien om faxen. Det blev glada skratt. Flera av gästerna var inte särskilt politiskt intresserade men hört talas om den hemliga promemorian, som väckte sådan uppståndelse i media, det hade dom.
Det sista beviset kom på själva examensdagen. Som brukligt är när en utredare blir klar med sitt uppdrag så skulle även vi få äran att bildligt talat överlämna betänkandet i det ansvariga statsrådets hand. Svante bokade därför tid med dåvarande ar-betsmarknadsminister Mona Sahlin och vi fick komma med honom till hennes arbetsrum. Han började med att presentera sitt sekretariat och när han kom till mig sa han lätt leende med kamratligt ton ”Mona, kommer du ihåg den där faxen som gick fel?” Ja, visst, klart att Mona kom ihåg det. ”Det var han som skickade det.”
Så för Mona är jag från den stunden och kommer alltid att förbli – Faxmannen.
Kjell Nyman