Irené Franzén kan inte sköta kiosken, entrén, lotterierna och sekretariatet helt på egen hand, men hon är spindeln i nätet när LHK:s seniorlag spelar i Kronbergshallen.

Irené Franzén – eldsjälen som brunnit för Lysekils HK i 50 år

”Skulle behövas 25 personer för att ersätta hennes kapacitet”

2014-12-23 Hur ska det bli när Irené Franzén slutar i Lysekils Handbollsklubb?
Den dagen, den sorgen.
– Det skulle behövas 25 personer för att ersätta hennes kapacitet, säger ord­förande Pär Mårtensson.

Söndagar i Lysekil betyder handboll. Så har det varit i ­decennier. I dag är det första ­advent och LHK:s damlag ska möta IFK Bankeryd från ­Småland hemma i Kronbergshallen. Ett 50-tal betalande ­väntas se matchen i division 2, men klockan är bara 14.30.

Trots att det är två timmar kvar till avkast är 72-årige Irené Franzén redan i full gång. ­Hennes ”match” börjar nu och är över när spelare, ledare, ­funktionärer och publik är ­hemma för längesedan och ­söndagskvällsmyser framför tv:n.

Hela tiden har hon saker i händerna. Den stora ­nyckelknippan, pärmar, ­­bak­elser, mikrofoner, växelpengar eller sponsorhäften som ska ­säljas.

– Jag vet att många sätter värde på mitt arbete och det sporrar mig. Sedan har min ­familj fått ut så mycket av LHK och jag vill betala tillbaka med mitt engagemang, säger Irené Franzén.

Hade dålig koll på idrott

Klockan närmar sig ­matchstart. Kiosken är uppstyrd, de levande ljusen i ­kafeterian är tända, micken till speakern är laddad, domarna har hälsats välkomna, priserna till lotteriet är framlagda, entrén är fixad.

– Men jag måste också ­ordna en person som utser matchens lirare i båda lagen, säger Irené.

Trots sina 72 år går hon ­smidigt ner för Kronbergs­hallens branta trappor, snackar med en kvinna och så var ­problemet löst. Upp för ­trappan igen, ”nickar” på folk, tillbaka till kafeterian. Rast. Själva ­matchen är hennes lilla paus. Hon tar en kopp kaffe, halvkollar ut på planen och pratar med sin kollega i kiosken.

– När jag som 17-åring ­flyttade från Brastad till ­Lysekil visste jag knappt vad idrott var. Men jag träffade snabbt Hasse (hennes man) som älskade handboll. Han fick mig ­engagerad i LHK och frågade hela tiden om jag kunde hjälpa till med olika saker. Sedan dess (i början på 1960-talet) har jag varit fast.

Handboll dygnet runt

Med tiden föddes barnen Ann-Louise, Michael och ­Thomas och det var aldrig ­någon tvekan vilken sport de ­skulle hålla på med. Familjen Franzén är handboll dygnet runt. Pojkarna Michael och Thomas var båda elitspelare och nyckelfigurer när lilla LHK bragdartat gick upp i Elit­serien 1996.

Parallellt med sönernas framfart på handbollsplanen ­arbetade Irené heltid på LHK:s kansli, 1980-2007, men hon ­lade ner mycket mer tid än så.

– Jag jobbade över tusentals timmar som jag aldrig tog ­betalt för. Jag unnade mig ingen ­semester utan ville bara hjälpa föreningen – det var det enda som stod i huvudet på mig. Det gick så långt att Hasse en gång sa; ”Nu får du snart välja, mig eller LHK”.

Trots att Irené gick i pension som 65-åring slutade aldrig ­engagemanget. Bara i år har hon dragit in en ansenlig ­summa i sponsring till LHK, plus allt annat hon gör.

– Hon betyder nästan allt för oss. När jag blev ordförande, det var då jag verkligen förstod hur mycket ideellt arbete hon lägger ner. Jag hör ofta; ”Är Irené fortfarande med i LHK? Okej, då är jag också med”, säger Pär Mårtensson, ­­ord­förande.

”Irené tänker på allt”

I dag finns ingen färdig plan över hur föreningen ska ­ersätta sin största eldsjäl. De hoppas bara att hon inte går från 100 procent till 0. Då kan LHK få stora problem.

– Irené tänker på allt. Är det någon i klubben som gifter sig, går bort eller tar studenten, då är hon där med en blomma ­eller dylikt på klubbens vägnar. ­Hennes ideella arbete mot­svarar säkert en heltidstjänst, säger Mårtensson.

Men än så länge har hon ­inga planer på att sluta. Irené trivs alldeles för bra och har alltid LHK i tankarna.

– Det är klart, det får jag erkänna, en dag måste jag ­trappa ner. Engagemanget kan inte pågå hur länge som helst. Men så länge jag och mina ­nära får vara friska så vill jag ­fortsätta.

Först och sist på plats

Matchen i Kronbergshallen är över. LHK:s damer skrällvann över topplaget Bankeryd. Nu, en timme efter slut­signalen är läktaren, omklädnings­rummen och kafeterian i stort sett tomma på folk, men Irené är kvar. Hon ska släcka, slå igen kioskluckan, städa och ­låsa.

Hon går mot entrén och stänger Kronbergshallens ­ytterdörr efter sig.
– Jag ska bara räkna kassan när jag kommer hem. Sedan kan jag ta kväll.

Publicerad:
Nyhetsarkiv