Den dagen, den sorgen.
– Det skulle behövas 25 personer för att ersätta hennes kapacitet, säger ordförande Pär Mårtensson.
Söndagar i Lysekil betyder handboll. Så har det varit i decennier. I dag är det första advent och LHK:s damlag ska möta IFK Bankeryd från Småland hemma i Kronbergshallen. Ett 50-tal betalande väntas se matchen i division 2, men klockan är bara 14.30.
Trots att det är två timmar kvar till avkast är 72-årige Irené Franzén redan i full gång. Hennes ”match” börjar nu och är över när spelare, ledare, funktionärer och publik är hemma för längesedan och söndagskvällsmyser framför tv:n.
Hela tiden har hon saker i händerna. Den stora nyckelknippan, pärmar, bakelser, mikrofoner, växelpengar eller sponsorhäften som ska säljas.
– Jag vet att många sätter värde på mitt arbete och det sporrar mig. Sedan har min familj fått ut så mycket av LHK och jag vill betala tillbaka med mitt engagemang, säger Irené Franzén.
Hade dålig koll på idrott
Klockan närmar sig matchstart. Kiosken är uppstyrd, de levande ljusen i kafeterian är tända, micken till speakern är laddad, domarna har hälsats välkomna, priserna till lotteriet är framlagda, entrén är fixad.
– Men jag måste också ordna en person som utser matchens lirare i båda lagen, säger Irené.
Trots sina 72 år går hon smidigt ner för Kronbergshallens branta trappor, snackar med en kvinna och så var problemet löst. Upp för trappan igen, ”nickar” på folk, tillbaka till kafeterian. Rast. Själva matchen är hennes lilla paus. Hon tar en kopp kaffe, halvkollar ut på planen och pratar med sin kollega i kiosken.
– När jag som 17-åring flyttade från Brastad till Lysekil visste jag knappt vad idrott var. Men jag träffade snabbt Hasse (hennes man) som älskade handboll. Han fick mig engagerad i LHK och frågade hela tiden om jag kunde hjälpa till med olika saker. Sedan dess (i början på 1960-talet) har jag varit fast.
Handboll dygnet runt
Med tiden föddes barnen Ann-Louise, Michael och Thomas och det var aldrig någon tvekan vilken sport de skulle hålla på med. Familjen Franzén är handboll dygnet runt. Pojkarna Michael och Thomas var båda elitspelare och nyckelfigurer när lilla LHK bragdartat gick upp i Elitserien 1996.
Parallellt med sönernas framfart på handbollsplanen arbetade Irené heltid på LHK:s kansli, 1980-2007, men hon lade ner mycket mer tid än så.
– Jag jobbade över tusentals timmar som jag aldrig tog betalt för. Jag unnade mig ingen semester utan ville bara hjälpa föreningen – det var det enda som stod i huvudet på mig. Det gick så långt att Hasse en gång sa; ”Nu får du snart välja, mig eller LHK”.
Trots att Irené gick i pension som 65-åring slutade aldrig engagemanget. Bara i år har hon dragit in en ansenlig summa i sponsring till LHK, plus allt annat hon gör.
– Hon betyder nästan allt för oss. När jag blev ordförande, det var då jag verkligen förstod hur mycket ideellt arbete hon lägger ner. Jag hör ofta; ”Är Irené fortfarande med i LHK? Okej, då är jag också med”, säger Pär Mårtensson, ordförande.
”Irené tänker på allt”
I dag finns ingen färdig plan över hur föreningen ska ersätta sin största eldsjäl. De hoppas bara att hon inte går från 100 procent till 0. Då kan LHK få stora problem.
– Irené tänker på allt. Är det någon i klubben som gifter sig, går bort eller tar studenten, då är hon där med en blomma eller dylikt på klubbens vägnar. Hennes ideella arbete motsvarar säkert en heltidstjänst, säger Mårtensson.
Men än så länge har hon inga planer på att sluta. Irené trivs alldeles för bra och har alltid LHK i tankarna.
– Det är klart, det får jag erkänna, en dag måste jag trappa ner. Engagemanget kan inte pågå hur länge som helst. Men så länge jag och mina nära får vara friska så vill jag fortsätta.
Först och sist på plats
Matchen i Kronbergshallen är över. LHK:s damer skrällvann över topplaget Bankeryd. Nu, en timme efter slutsignalen är läktaren, omklädningsrummen och kafeterian i stort sett tomma på folk, men Irené är kvar. Hon ska släcka, slå igen kioskluckan, städa och låsa.
Hon går mot entrén och stänger Kronbergshallens ytterdörr efter sig.
– Jag ska bara räkna kassan när jag kommer hem. Sedan kan jag ta kväll.
