– Jag hade läst kemiteknik i Luleå med inriktning på förnybara bränslen, och under utbildningen pratade vi mycket om Preem och företagets satsning på förnybart. Det gjorde intryck på mig. Planen var egentligen att flytta tillbaka till Sundsvall efter examen, men jobbet verkade för spännande för att tacka nej till, säger Emma.
Läs reportaget i Näringslivet Mitt i Bohuslän
Hon kom till Lysekil mitt i semestern, mitt i julihettan, utan att känna någon.
– Det var väldigt mycket folk överallt och jag minns att jag tyckte det var varmt. Men kollegorna tog emot mig otroligt bra. Det var skönt att känna sig välkommen, särskilt när man inte känner en enda person i stan. Det var nog tack vare dem som jag trivdes så snabbt, trots att jag flyttade hit ensam.
Ett och ett halvt år senare flyttade pojkvännen Mattias efter. Han hade då jobbat i Sundsvall som elkraftsingenjör, men fick ett erbjudande från Preem.
– Jag var lite skeptisk i början. Jag hade fördomar om industrier och tänkte att det kunde vara en tuff jargong. Men det var precis tvärtom. Det är väldigt kunniga, hjälpsamma och engagerade människor här. Jag trivdes direkt, säger han.
Idag är Emma och Mattias gifta och har två barn, Henry som är fyra år och Lea som fyller två i början av nästa år. De arbetar båda på Preemraff, hon som processtyrningsingenjör och han som teknikingenjör inom elkraft. När storstoppet på raffinaderiet drog i gång i höstas blev vardagen allt annat än lugn.
– Det har varit tufft. Mattias jobbade långa dagar, så jag fick ta alla lämningar och hämtningar. Samtidigt började jag tidigare på morgonen, för jag jobbade ute under stoppet med processinspektioner. Det var slitsamt, men också roligt. Det var mitt tredje revisionsstopp, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta mig. Det är alltid speciellt att få se verksamheten på riktigt nära håll.
När stoppet var över firade familjen med en helg i Göteborg.
– Nu hade vi vår första lediga helg tillsammans på sju veckor. Så då blev det Universeum och Liseberg, berättar Mattias och ler.
– Det är ju en fördel med att bo här, att det är nära till Göteborg, säger Emma och fortsätter:
– När jag flyttade hit trodde jag att alla pratade göteborgska på västkusten. Men nu hör jag ju skillnaden. Henry har fått en dialekt och börjat prata bohuslänska nu. Troligtvis från förskolan, för inte kommer det från oss, skrattar Emma.
Varken Emma eller Mattias trodde att de skulle skaffa barn så långt hemifrån.
– Jag har alltid tänkt att jag vill vara nära föräldrarna och våra syskon. Men när Henry föddes flyttade vi hit till Tröten och trivdes direkt. Bra grannar, trevligt folk och alla är så hjälpsamma, säger Emma.
När lillasyster Lea föddes blev det extra tydligt hur mycket grannarna betyder.
– Våra grannar, Solveig och Lars-Gunnar, kom direkt när det var dags och tog hand om Henry medan vi åkte iväg. Han springer fortfarande över till dem nästan varje dag. När man inte har familjen nära betyder de runt omkring väldigt mycket, säger Emma.
– Det är nog den största nackdelen med att bo här, avståndet till sjukhuset. Lea föddes faktiskt i ambulansen på E6:an. Jag hade varit orolig för det innan, och så blev det så. Det gick som tur var bra, och jag blev förvånad över hur snabbt ambulansen kom. Men det visar ändå hur långt det är till sjukhuset, säger Emma.
Trots det trivs de i området. Det mesta finns inom räckhåll – förskola, lekparker och aktiviteter. Att bilda familj i Lysekil har fungerat väldigt bra, tycker de. Den lilla stadens lugn gör mycket, särskilt med små barn.
– Det finns öppna förskolan där vi har varit mycket, och det mesta man behöver finns ju här. Vår förskola och personalen där är fantastisk, säger Emma.
På ledig tid promenerar de ofta längs vattnet eller i naturen. Särskilt uppskattar de alla lekparker och grönområden.
– Vi är ute nästan varje helg. Det märks att kommunen har satsat på barnfamiljer, säger Emma.
Henry har börjat i simskola och fotbollslekis, och de märker att utbudet av aktiviteter för barn är stort.
– Handboll verkar ju vara väldigt stort här. Det fanns knappt i Sundsvall, så det är lite nytt för oss, säger Mattias.
Att båda trivs på jobbet spelar också stor roll. Preem har blivit mer än en arbetsplats.
– Tanken var väl som sagt inte att stanna så här länge, men jag trivs så bra med kollegorna. Det märks att man vill ha in fler yngre, och fler kvinnor. Det känns positivt, säger Emma.
Frågan om framtiden är svår.
– Vi pratar ibland om att flytta tillbaka till Sundsvall när barnen blir större. Mest för att de ska få vara nära sina mor- och farföräldrar. Henry frågar ofta: “Ska vi åka till mormor i dag?”. Det skär lite i hjärtat, säger Emma.
Samtidigt har de byggt upp ett liv som de trivs bra med.
Lysekil har, precis som många mindre kommuner, utmaningar med en åldrande befolkning och att unga flyttar för studier och jobb. Samtidigt finns det de som går åt andra hållet.
– Jag tror att fler skulle kunna flytta hit om det fanns fler arbetstillfällen. Och kanske en bro i stället för färjan, säger Emma.
– Om man vill bo på ett lugnt ställe och precis vid havet är det ju perfekt. Jag menar, att gå ner och köpa räkor direkt från en båt . Det är ju svårslaget, säger Mattias.
